Idag lämnar jag ifrån mig all fokus och uppmärksamhet till en kvinna som jag önskar alla kunde ägna några minuter för idag.
Hennes namn är Magda Gad och hon jobbar som internationell frilansjournalist och debattör.

I hennes blogg skriver hon om hennes besök på världens bortglömda platser och serverar den mörka och tragiska sanningen rakt på bordet. Där ingår bland annat fattigdom, sjukdomar, knark, våldtäkter, döden osv osv..
Sumeringen av det vi läser på nyheter eller ser på film.

När jag läser Magdas blogg blir jag eftertänksam och stum.. ibland undrar man vart samhället är påväg. Varför jag sitter här och visar upp dagens form, måltid eller modelljobb? Självklart anpassar man sig efter hur samhället ser ut och tar vara på karriär och allt vad det innebär, men man får inte fastna i denna trångsinta verklighet.
Bli aldrig ovetande om vad som händer där ute.
Få perspektiv.. läs, inspireras och ta del av denna hennes historier.

Det var särkilt ett inlägg som jag vill dela med mig utav… och som kommer få er alla att förstå tyngden i vad Magda faktiskt gör för samhället.
Den lyder…..

Jag önskar att jag kunde ta med dig till stranden i Monrovia. Vi ska sitta under palmernas svalkande armar. Lukta på det salta havet. Lyssna på vågorna som har färdats hela vägen från Brasilien. Det kommer få dig att känna dig liten.

Kanske kommer du inte våga bada. Det är så här i Monrovia. Ingen kommer tala om för dig vad du kan eller inte kan göra. Går du ut i vattnet och slås ner av vågorna får du lära dig hur du ska bli vän med dem. Ingen livvakt kommer blåsa i en pipa.

Snart kommer mörkret falla. Du behöver inte dra på dig en tröja. Sanden är varm under dina fötter.

* * *

Snart kommer stranden fyllas. Män kommer passera dig i nystrykta skjortor i färger du inte ens drömt om. Barn kommer springa runt med leksaker som de har gjort själva. En metallring och en pinne kan underhålla lika mycket som en radiostyrd bil.

Sedan kommer kvinnorna. Jag måste varna dig för kvinnorna. Deras ryggar är sträckta. Håret kan vara rakat på sidorna och stå rakt upp mitt på huvudet som en mohikan. Axlarna ser ofta ut att vara uthuggna ur sten. De har aldrig gått på gym. Men de har heller aldrig suttit på kontor.

Benen kan vara klädda i jeans som någon klippt så mycket hål i att du ser mer hud än tyg. Det kommer glimra från deras halsar och handleder. Vissa magar kommer vara bara och du kommer få se alla former. Du kommer få se kvinnor som väger betydligt mycket mer än 80 kilo och som har slingrat sig i en tajt topp och en kort kjol och som stolta visar sina runda rumpor och kraftiga lår och maffiga byster som kan få vem som helst att bli tyst.

* * *

När vi beställer mat kommer du bli irriterad. Du kommer börja vrida på dig och undra varför servitören aldrig kommer och om din beställning har glömts bort. Du kommer titta på klockan och säga: ”Nu har det faktiskt gått 20 minuter sedan vi beställde!” Detta kommer uppta så mycket av din energi att du kommer glömma bort hur havet luktar och hur vågorna låter och hur sanden känns mot dina fötter och hur varm din hud är och hur vackra människorna är.

Servitörerna som inte vet vad ordet utbränd betyder kommer titta på dig med sina kaxiga hakor och de kommer tänka att du lär dig. Med tiden kommer även du lära dig. Du kommer luta dig tillbaka. Sluta titta på klockan. Låta Monrovia ta över.

Men just i kväll är du för upptagen med att tänka. Du tänker på hur dåliga vägarna var som du åkte på i dag, du tänker på de svettiga köerna, du tänker på servitören som går så långsamt – det är ju inte effektivt! – du tänker på alla som bor i korrugerade plåtskjul, du tänker på alla barn som dör, du tänker på hur farligt det kan vara att gå ensam i staden och du vet inte hur du ska hantera det.

* * *

Här vet man hur man ska hantera det. En nioåring här känner till fler trix för att överleva än du någonsin har tänkt på. Mammorna som förlorar sina barn känner många andra som har förlorat sina barn. Det gör lika ont för dem att förlora ett barn som det skulle göra för dig att förlora ett barn. Men de har metoder för att hantera det. De behöver inte stänga in sig i ett rum med en psykolog och prata om det utan kan gå till huset bredvid där mormodern kommer samla alla kvinnor i grannskapet över en het kycklinggryta och prata om det.

De vet hur döden luktar och hur döda människor ser ut och de vet att det är en del av livet.

Ett barn här vet också hur döden luktar. Ett barn här kommer kunna berätta saker för dig som du aldrig upplevt i hela ditt liv. I början kommer du spjärna emot och inte vilja ta in det. Men med tiden kommer du ta in det. Det finns massor med tid här.

* * *

Du har tid nu. Nu när du sitter och väntar på maten har du tid. Senare när det blir strömavbrott och ditt internet inte fungerar har du tid. I morgon när personen som du ska träffa klockan nio kommer klockan elva har du tid.

I Sverige vet vi precis hur vi ska göra med tiden. Vi kommer alltid i tid och vi har vägar som det går att åka fort på och servitörerna har lärt sig hur de ska servera dig för att mötet mellan er ska bli så kort som möjligt.

Vi behöver inte lägga tid på att gå runt till grannarna och fråga hur dagen har varit och vi behöver inte laga en stor gryta mat ifall fler i området skulle vilja dela måltiden och istället för att stanna och flörta med en främmande människa på gatan kan vi gilla något som någon skrivit på Facebook. Det är tur det. För ingen har ju tid i Sverige.

* * *

När vi klär på oss oroar vi oss för att vi har misslyckats med den senaste dieten eller så vill vi visa upp att vi har lyckats med den senaste dieten. När vi umgås knappar vi på våra mobiler och istället för att titta vårt sällskap i ögonen tar vi bilder på oss själva. Att vi har umgåtts kommer ju ändå synas på gruppbilden som läggs upp på Instagram. Bilden har ett filter över sig för att allt fett och allt fult och allt farligt och allt rynkigt och allt sjukt och allt dött inte ska synas.

Folk undrar hur jag orkar vara i Liberia. Efter två veckor i Sverige undrar jag hur någon kan orka vara här. Kanske är det Sverige som behöver bistånd från Liberia och inte tvärtom. Kanske behöver vi en FN-insats i Sverige där liberianer åker hit på mission för att lära oss allt som vi har glömt bort om livet och tiden och döden – och oss själva.

Eller så kan du följa med mig till stranden i Monrovia.

LÄS MER OM MAGDAS LIV
——> MAGDAS BLOGG <——