Alex, min älskling skrev denna artikeln för några dagar sedan på hans —> BLOGG <—
Jag unnar dig allt, och känner mig så stolt & glad över hur du ständigt påverkar din omgivning till det bättre. Du berör. Nu är det eran tur att beröras. <3

Fattigdom, låt oss prata om fattigdom.

När jag var väldigt liten associerade jag det med Afrika. För övrigt väldigt konstigt att man inte riktigt lärde sig om dem så olika länderna på kontinenten Afrika, utan att allt klumpades ihop i ett gemensamt jävligt fattigt, Afrika. Förutom Sydafrika förstås, där var minsann inte alla svarta och det visste man. Nog om det, för ju äldre jag blev desto mer utspridd visade sig fattigdomen vara. Inte så jättenära här hemma förstås, man kunde fortfarande glömma bort att den fanns när man var upptagen med skola, sport och tjejer. Livet.

Som ung tonåring var det när man kollade på aktuellt och Michael Jacksons musikvideos som man blev påmind om den som mest. Ibland kunde svenska kändisar klä sig flott och gå på gala för världens fattiga barn som sändes på TV. Där satt hela kändiseliten och grät en skvätt i sina fina klänningar och kostymer medan misären visades på storbild. Hemma satt vi och säkert ni också, förmodligen dem allra flesta, och kände likadant  “Fy fan för orättvisor” med tårarna rinnandes längs kinderna.

Klart vi tyckte det! Vi visste minsann skillnaden på rätt och fel, på ont och gott! Vi hade växt upp med Astrid Lindgrens sagor, där Emil tog all mat från sin mors julfest och gav det till fattigstugan i Katthult. Vi hade växt upp med Disney’s filmer, där det goda alltid besegrade det onda. Vi lärde oss om respekt för våra medmänniskor och djur, vi lärde oss tycka om karaktärer som “tjuvarna” Robin Hood och Alladin. Vi lärde oss alltså livets sanna valuta: godhet, kärlek och gemenskap.

Men det var då och nu är nu.

Idag är jag granne med fattigdomen, idag ser jag den varje gång jag går ut på gatan, jag hör om den på löpband och serveringar, jag läser om den på folks statusar och i olika tidningsartiklar. Men.…. idag känns inte alls som förr.

För någonting hände när fattigdomen blev en del av vår vardag, här i Sverige. Idag byggs vassa pelare runtom i stan för att hålla den borta, idag spottas den på för att den finns och nu vill nästan varannan svensk förbjuda den. Förbjuda fattigdom. Kriminalisera den. 

Det är dig jag ser när jag går på gatan och ser dina armar utsträckta hållandes en kopp. En kopp med bara 2 kronor i. Men folk pallar inte med dig. Inte här iallfall! Du smutsar ner våra gator! Det du gör är så vidrigt att det borde förbjudas! Förbjudas istället för att lösas…? istället för att hjälpas…? Jag undrar vad Astrid hade tyckt? Jag undrar vad Emil hade gjort? Och jag undrar, Vart tog våra tårar vägen?

_______________________________________________________________________

Alla som har en bestämd eller just nu bildar åsikt om romernas situation i Sverige/EU gör enligt min mening ett misstag i att inte läsa följande artiklar:

1. Aftonbladets reportage om livet i ett läger i en park i Malmö – 

http://story.aftonbladet.se/tiggarna#section-1

2. Samma reportage del 2, som handlar om barnen som blev kvar i hemlandet

http://story.aftonbladet.se/tiggarna/3#section-3

3. Debattartikel skriven av Stadsmissionens diretor Marika Markovits och hennes syn på frågan

http://www.aftonbladet.se/debatt/article20564476.ab

________________________________________________________________________

Poverty, let’s talk about poverty.  (This text is written due to the current situation of thousand and thousands of gypsies around Sweden and Europe)

When I was a child I associated it with Africa. Very strange that is, how at school I really didn’t get to learn about the different nations in the continent of Africa. It was all mashed together in a damn poor, Africa. Except for South Africa ofcourse, everybody wasn’t black in that country and I got to know that. Let’s leave it at that, because the older I got, poverty showed up all over the world. Not that close to home though, no no, you could still forget about it busy with school, sports and girls. Life.

As a young teenager I was reminded about it watching the news or a Michael Jackson music video. Sometimes in swedish television, the celebrity-elite dressed up nice and went to gala raising money for the poor children of this world. There they sat, in their dresses and suits crying over the misery that was shown for them at the big screen. At home we (and probably you) sat and felt the same way with our tears dripping down our cheeks.

Ofcourse we felt this way! I mean, we knew the difference between right and wrong, between good and evil! We’d grown up with Mother Teresa and Disney movies where the good always defeated the evil. We learned about respect for human beings and animals. We learned about the true currency in life: Love and solidarity.

But that was there and then, now is now.

Today I’m living next to poverty, I see it everytime I go out on the street, I hear about it on treadmills and in restaurants, I read about it on peoples facebook and in different magazines. But… today something is different.

Because something happened when poverty became a part of our everyday life, here in Sweden. Today, sharp metal objects are being built around the city to keep it away, today it’s being spit on because it exists and now every second swede wants to forbid it. To forbid poverty. Criminalize it. 

It’s you I see when I walk the streets and your arms reach out holding a cup. A cup with only two coins in it. But people can’t stand you. Not here anyway! You’re dirt on our streets! What you do is so disgusting that it should be forbiden! Forbid instead of solve….? instead of help..?  I wonder what Mother Teresa would have said? I wonder how this Disney movie would have played out? And I wonder, What happened to our tears?